Ja ha, vad snurrar runt i mitt huvud denna kväll? 

Torsdag är sista dagen i lägenheten, nycklarna lämnas under dagen (kontors tid), funderingarna surrar kring vart man ska bo nu då? Blir ju bostads lös, hur trevligt är det då när man mer eller mindre är ensamstående förälder? Får ens de sociala myndigheterna agera på det viset, eller är dem bara ute efter att  ta sonen ifrån mig?

Vad händer mellan mig och (låt kalla henne för IS)?
IS blev "kall" för ca 1 vecka sedan, varför förstod jag inte, hon gav mig ingen förklaring, nu är vi väl i ett "vänta och se" läge, vi har ju iofs "bara" dejtat, men alla mina kännslor är enbart riktade till henne, hon är den mest fantastiska tjej jag någonsin mött/dejtat, allt bara känns så j***a rätt med henne, precis allt!!!

Sonen då? hur går det med honom och det "sättet" han har?
Enligt vissa så är han hur störig som helst, andra ser hans agerande som "normalt" för en 6-åring, dagis/förskolan påpekar fortfarande att han inte lyssnar, och det håller jag med om, han "lyssnar" inte på vad man säger, han hör vad man säger, kan repetera det, men verkar liksom inte kunna förstå när man säger ifrån, detta tillhör dock stadiet han är i, vet inte om man ska kalla det för trotts, eller om man ska kalla det "testa gränser", för det gör han, HELA TIDEN, och ärligt talat så funderar man ibland om det är "testa gränser", Trotts eller om det är rent jäkelskap bara, då det ser ut som att han lyssnar, och sedan gör raka motsatsen.
Försöka prata med honom funkar ibland, då lyssnar han och förstår, men ibland verkar det som att han bara blir glansig i ögonen och man når liksom inte fram till honom. Vad ska man ta sig till? BVC kan inte påbörja en utredning ifall det är någon form av betéende störning, då det som sagt är ett rent kaos i mitt liv just nu, och det påverkar ju honom med, men fram tills det är löst då? det kan ju ta ett tag tills man "fallit till ro" med allt, när alla bitar är på plats och utredningen kan påbörjas, för vem vet, det kanske beror på hans/våran miljö (livssituation mm.) eller ngn form av betéende störning, för allt som oftast så är han "i taket", väldigt få tillfällen då han faktiskt inte är det :( och allt detta påverkar ju ens tankar, är jag en dålig pappa? orkar jag? kommer jag klara av hans betéende?
Är som sagt en väldigt massa tankar som snurrar...

Och allt detta påverkar ju mig, tankarna som går runt i huvudet påverkar ju min sinnestämmning, mitt humör, ibland missar jag att äta (blir oftast bara frukost och kvällsmat (då sonen äter på dagis så blir det att han får mellis när han kommer hem)

Livet är inte lätt ibland,  just nu känner jag mig ensam, övergiven och utspottad... Visst finns det vänner som säger att dem finns där ifall man vill prata, vänner som man lyssnat på när dem haft problem, men nu när jag har problem, vart har alla då tagit vägen? Vågar man öppna sig när man behöver det som bäst?

Natti natti allihop, dags att få ngn sömn...... om det går...